Wehrmacht självgående luftvärnskörvagnar

De första självgående luftvärnskanoner i den tyska armén dök upp under första världskriget. Det var pansarfordon som Ehrhardt och Krupp-Daimler, utrustade med 77 mm kanoner. I takt med att flyget utvecklades spelade mobila luftvärnskanoner en ännu större roll i markstyrkornas luftförsvarssystem. Under andra världskriget hade Wehrmacht ett betydande antal olika självgående luftvärnsinstallationer, utrustade med både dubbla kulsprutor och automatkanoner.

Fordonen var ofta utrustade med dubbla 7,92 mm MG 34-kulsprutor, avsedda att skydda infanteriet från fiendens flygplan. Dessa installationer var monterade på fordon som le.gl.Einheits-Pkw eller Horch. Automatiska kanoner monterades däremot på olika lastbilar, både hjulförsedda och halvbandade. Ett sådant fordon var den halvbandade versionen av den i Wehrmacht mycket använda lastbilen V3000S, betecknad Sd.Kfz.3b. I flaket var ett automatiskt 2 cm Flak 38 luftvärnskanon monterat, och för att möjliggöra eldgivning kunde fordonets sidor fällas ned eller tas bort helt.

Självgående luftvärnskanoner användes aktivt på både väst- och östfronten.