Wehrmacht Självgående luftvärnsfordon

De första självgående luftvärnskanonerna i den tyska armén dök upp under första världskriget. Det var pansarfordon som Ehrhardt och Krupp-Daimler, utrustade med 77 mm kanoner. I takt med att flyget utvecklades spelade mobila luftvärnskanoner en ännu större roll i markförbandens luftförsvarssystem. Under andra världskriget hade Wehrmacht ett betydande antal olika självgående luftvärnsinstallationer, utrustade med både parvisa kulsprutor och automatkanoner.

Fordonen hade ofta installationer med parvisa 7,92 mm MG 34-kulsprutor, utformade för att skydda infanteriet från fientliga flygplan. Dessa installationer var monterade på fordon som le.gl.Einheits-Pkw eller Horch. Automatkanonerna var å andra sidan monterade på olika lastbilar, både hjul- och halvbandvagnar. Ett sådant fordon var den halvbandade versionen av den allmänt använda V3000S-lastbilen i Wehrmacht, med beteckningen Sd.Kfz.3b. I flaket var en automatisk 2 cm Flak 38 luftvärnskanon installerad och för att möjliggöra avfyrning fälldes antingen sidorna på fordonet ned eller togs bort helt.

Självgående luftvärnskanoner användes aktivt på både väst- och östfronten.