När första världskriget började genomförde Tyskland Schlieffenplanen – en strategi för en snabb framryckning genom Belgien till Paris, med målet att omringa och erövra den franska huvudstaden från väster. Inledningsvis genomfördes planen framgångsrikt och pressade Frankrike till en kritisk position. Men allteftersom kampanjen fortskred insåg den tyska armén att den inte hade tillräckligt med trupper för att fullborda omringningen av Paris. Det tyska högkvarteret ändrade då sin strategi, förkortade sin offensiva rutt, övergav den planerade omringningen av Paris och omdirigerade styrkorna österut mot floden Marne.
Frankrike och Storbritannien svarade beslutsamt genom att koncentrera sina styrkor till denna sårbara sektor och samla en allierad styrka som var nästan dubbelt så stor som de framryckande tyska arméerna. Deras kraftfulla motattack tvingade tyskarna att sträcka ut sina linjer medan de försökte manövrera längs fronten. När luckor uppstod i de tyska formationerna utnyttjade franska och brittiska enheter snabbt dessa svagheter genom att avancera in i öppningarna.
Detta tryck tvingade slutligen tyskarna att retirera, vilket markerade det fullständiga sammanbrottet för Schlieffenplanen, som hade utformats för en snabb seger på västfronten. Denna oväntade allierade triumf blev senare känd som ”Miraklet vid Marne”.